Då börjar vi på noll och jobbar oss upp.
Måste skriva här nu. för terapins skull. mina vredesutbrott har varit lite för många på sista tiden. Jag började dansa idag igen. otroligt vad roligt det var. att dansa swing (förmodligen vilken pardans som helst) innebär så mycket mera än att bara svänga runt på ett golv och räkna steg. det innefattar iaf för mig som inte är ett stort fan av närhet. att
1: låta folk röra vid en.
2: att titta folk i ögonen och inte på sina fötter.
3: att ge och ta kritik och beröm och lära av andra.
4: att slappna av i kroppen.
5: att tänka att alla (99% iaf) endast är där för att dom älskar att dansa och inte har några baktankar.
6: att lita på folk
7: att släppa allt runt sig. och NEJ jag släpper inte allt när jag är är på gymmet för då kan jag fortfarande tänka på annat och om man har svårt att sluta fundera på saker så är nog det bästa som finns att vara tvungen att koncentrera sina fötter på stegen. sin blick på sin partner, sina nerver på varje förning och hint och sina öron på musiken.
Att dansa är fin terapi alltså. Jag har känt hela veckan att jag dragit mig tillbaka . att vårterminen börjat i min hjärna. att jag börjar få panik över saker ja alltid får panik över. att jag saknar oslo allt för mycket och inte kan nöjja mig med saker.
Det första min dansparter sa till mig idag var: Varför är du i försvarsposition, varför känns du spänd och som att du försöker trycka bort mig?. finns det en bättre väckarklocka än när någon säger det så till en. jag förstod direkt vad han menade. samtidigt som han skrattade till och sa. jag är väl inte farlig slappna av nu för fan så dansar vi!
Jag kan inte mera än tacka dagen dans för en ordentlig väckarklocka.
Fridens liljor.
