Min fria encyklopedi
- en sammanfattning av mänsklig kunskap.
I sommras låg jag på min morfars syster Annas fina gård i sandnäset.. jag var ledig, solen sken, vi fikade rulltårta och jag drack allt för stark hemmagjord saft, och när jag låg där på gården på en filt, bläddrade i en gammal tidning, åt hallon och lyssnade på vesa som spelade saxofon i bodan så kändes allt så mycke som när jag alltid var där när jag var liten, spelade krocket, de där rävspelet och lyssnade på saxofonspel.. eller när jag och mamma låg på loftet under snedtaket och lyssnade på regnet.. de är utan tvekan mina finaste barnminnen! Och ni vet en sån där doft man känner en gång och sen finns den med en hela livet.. min finns i sandnäset! så fort jag kommer dit så luktar de min barndom. ute och inne.. så jag låg där, med benen i luften och kliar mig på ena vaden med andra foten..och mamma säger:
"- Minns du när vi var här när du var liten och du alltid skulle sova med fötterna på kudden som pippi långstrump?"
Jag nickar på huvudet och så är de tyst några sekunder, sen säger Anna:
"- Ska du någonsin bli vuxen Linn? ja har då svårt att tro de." De är nog den finaste komlimangen jag någonsin fått.
Varför har alla så bråttom att bli vuxna?
Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump
Är en ovanlig flicka, hon är världens starkaste, har fräknar och röda flätor som står rakt ut, säger emot vuxna och är ouppfostrad. Hon bor utan föräldrar i huset villa villerkulla tillsammans med sin prickiga häst Lilla gubben och sin apa Herr Nilsson. och hon äter krumelurpiller för att aldrig bli vuxen..
I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen, som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när det var som roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.
En gång i tiden hade Pippi haft en pappa, som hon tyckte förfärligt mycket om, ja, hon hade förstås haft en mamma också, men det var länge sedan, så det kom inte ihåg alls. Mamman hade dött, när Pippi bara var en liten, liten unge, som låg i vaggan och skrek så förskräckligt, att ingen kunde vara i närheten. Pippi trodde, att hennes mamma nu satt uppe i himlen och kikade ner på sin flicka genom ett litet hål, och Pippi brukade ofta vinka upp till henne och säja:
- Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!
Sin pappa hade Pippi inte glömt. Han var sjökapten och seglade på de stora haven, och Pippi hade seglat med honom på hans båt, ända tills pappa en gång under en storm blåste i sjön och försvann. Men Pippi var alldeles säker på att han en dag skulle komma tillbaka. Hon trodde inte alls, att han hade drunknat. Hon trodde, att han hade flutit i land på en ö, där det fanns fullt med negrer, och att hennes pappa hade blivit kung över alla negrerna och gick omkring med en gullkrona på huvudet hela dagarna.
Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn son har så fina föräldrar brukade Pippi säja så förnöjd. Och när min pappa bara får bygga sej en båt, så kommer han och hämtar mej, och då blir jag en negerprinsessa. Hej hopp, vad det ska bli livat!
Hennes pappa hade köpt det där gamla huset, som låg i trädgården för många år sedan. Han hade tänkt, att han skulle bo där med Pippi, när han blev så gammal att han inte orkade segla på haven längre.
Men så hände ju det där tråkiga med att han blåste i sjön, och medan Pippi väntade på att han skulle komma tillbaka, begav hon sig raka vägen hem till Villa Villekulla. Huset hette så. Det stod där möblerat och färdigt och väntade på henne. En vacker sommarkväll hade hon sagt adjö till alla matroserna på hennes pappas båt. De tyckte så mycket om Pippi, och Pippi tyckte så mycket dem.
- Adjö gossar, sa Pippi och kysste dem allihop på pannan i tur och ordning. Var inte ängsliga för mej. Jag klarar mej alltid!
Två saker tog hon med sig från båten. En liten apa som hette Herr Nilsson - den hade hon fått av sin pappa - och en stor kappsäck full med gullpengar. Matroserna stod vid relingen och tittade efter Pippi, så länge de kunde se henne. Hon gick stadigt utan att vända sig om med herr Nilsson på axeln och kappsäcken i näven.
- Ett märkvärdigt barn, sa en av matroserna och torkade en tår ur ögat, när Pippi försvann i fjärran.
Ett stort tack till astrid lindgren som skapat min största förebild
Måste även säga vad min farmors mamma Henny sa på sin 97:de födelsedag i måndags
- Jag känner snarare yngre än äldre och nu måste jag ju hålla ut i 3 år till så jag får brev från kungen!
Fridens
I sommras låg jag på min morfars syster Annas fina gård i sandnäset.. jag var ledig, solen sken, vi fikade rulltårta och jag drack allt för stark hemmagjord saft, och när jag låg där på gården på en filt, bläddrade i en gammal tidning, åt hallon och lyssnade på vesa som spelade saxofon i bodan så kändes allt så mycke som när jag alltid var där när jag var liten, spelade krocket, de där rävspelet och lyssnade på saxofonspel.. eller när jag och mamma låg på loftet under snedtaket och lyssnade på regnet.. de är utan tvekan mina finaste barnminnen! Och ni vet en sån där doft man känner en gång och sen finns den med en hela livet.. min finns i sandnäset! så fort jag kommer dit så luktar de min barndom. ute och inne.. så jag låg där, med benen i luften och kliar mig på ena vaden med andra foten..och mamma säger:
"- Minns du när vi var här när du var liten och du alltid skulle sova med fötterna på kudden som pippi långstrump?"
Jag nickar på huvudet och så är de tyst några sekunder, sen säger Anna:
"- Ska du någonsin bli vuxen Linn? ja har då svårt att tro de." De är nog den finaste komlimangen jag någonsin fått.
Varför har alla så bråttom att bli vuxna?
Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump
Är en ovanlig flicka, hon är världens starkaste, har fräknar och röda flätor som står rakt ut, säger emot vuxna och är ouppfostrad. Hon bor utan föräldrar i huset villa villerkulla tillsammans med sin prickiga häst Lilla gubben och sin apa Herr Nilsson. och hon äter krumelurpiller för att aldrig bli vuxen..
I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen, som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när det var som roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.
En gång i tiden hade Pippi haft en pappa, som hon tyckte förfärligt mycket om, ja, hon hade förstås haft en mamma också, men det var länge sedan, så det kom inte ihåg alls. Mamman hade dött, när Pippi bara var en liten, liten unge, som låg i vaggan och skrek så förskräckligt, att ingen kunde vara i närheten. Pippi trodde, att hennes mamma nu satt uppe i himlen och kikade ner på sin flicka genom ett litet hål, och Pippi brukade ofta vinka upp till henne och säja:
- Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!
Sin pappa hade Pippi inte glömt. Han var sjökapten och seglade på de stora haven, och Pippi hade seglat med honom på hans båt, ända tills pappa en gång under en storm blåste i sjön och försvann. Men Pippi var alldeles säker på att han en dag skulle komma tillbaka. Hon trodde inte alls, att han hade drunknat. Hon trodde, att han hade flutit i land på en ö, där det fanns fullt med negrer, och att hennes pappa hade blivit kung över alla negrerna och gick omkring med en gullkrona på huvudet hela dagarna.
Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn son har så fina föräldrar brukade Pippi säja så förnöjd. Och när min pappa bara får bygga sej en båt, så kommer han och hämtar mej, och då blir jag en negerprinsessa. Hej hopp, vad det ska bli livat!
Hennes pappa hade köpt det där gamla huset, som låg i trädgården för många år sedan. Han hade tänkt, att han skulle bo där med Pippi, när han blev så gammal att han inte orkade segla på haven längre.
Men så hände ju det där tråkiga med att han blåste i sjön, och medan Pippi väntade på att han skulle komma tillbaka, begav hon sig raka vägen hem till Villa Villekulla. Huset hette så. Det stod där möblerat och färdigt och väntade på henne. En vacker sommarkväll hade hon sagt adjö till alla matroserna på hennes pappas båt. De tyckte så mycket om Pippi, och Pippi tyckte så mycket dem.
- Adjö gossar, sa Pippi och kysste dem allihop på pannan i tur och ordning. Var inte ängsliga för mej. Jag klarar mej alltid!
Två saker tog hon med sig från båten. En liten apa som hette Herr Nilsson - den hade hon fått av sin pappa - och en stor kappsäck full med gullpengar. Matroserna stod vid relingen och tittade efter Pippi, så länge de kunde se henne. Hon gick stadigt utan att vända sig om med herr Nilsson på axeln och kappsäcken i näven.
- Ett märkvärdigt barn, sa en av matroserna och torkade en tår ur ögat, när Pippi försvann i fjärran.
Ett stort tack till astrid lindgren som skapat min största förebild
Måste även säga vad min farmors mamma Henny sa på sin 97:de födelsedag i måndags
- Jag känner snarare yngre än äldre och nu måste jag ju hålla ut i 3 år till så jag får brev från kungen!
Fridens
Kommentarer
Trackback
